•  Vad vi gör  •  Vad vi har gjort  •  Vilka vi är  •  Hur vi kom till  •  Aktuellt  • Uttryckslabbet
Pressrum  •  Intresserad?  @  Skriv till oss
 


Samtal i Uttryckslabbet
 

är en variant på "Samtal under arbete", något som den före detta rektorn på Gerlesborgsskolan Per Lilienberg ledde på Gerlesborgsskolan i Bohuslän under många år på 80- och 90:talet och som ledde till flera stora samhällsdebatterande utställningar om bl.a. vindkraft, genteknik och färg. Idén var då som nu att man förutsättningslöst - men ej utan förberedelser - möttes för att diskutera aktuella frågor inom olika områden.

Här finns en dokumentation
av "Samtal i Uttryckslabbet"
från den 21-23 mars 2003
av Bengt Jahnsson-Wennberg.
Med stöd av Västra Götalandsregionen.


Fredagen den 21:e mars 2003

Uttryckslabbet hade med stöd från Västra Götalandsregionen hyrt en bil för att deltagare från Stockholm skulle kunna samåka till "Samtal i Uttryckslabbet" och Tatis årsmöte. Helt i Tatis anda kom vi iväg något sent varför hastighetsmätaren på sluttampen längs de bohuslänska småvägarna var uppe i rent kriminella värden. Vi hann precis. Alla hade satt sig, ljuset var nersläckt och samtidigt som vi från Stockholm tassade in och satte oss på bakersta raden i Gerlesborgsskolans kyrkliknande aula tystnade applåderna för de tre längst fram på scenen. Där satt Stefan Forssén bakom en svart flygel samt Claes Hylinger och Olof Buckard på varsin stol.
Det här var första kvällen efter det att Irakkriget brutit ut och i egenskap av Tatisällskapets ordförande öppnade Olof Buckard kvällen med en betraktelse över behovet av humorister som Tati i vår osäkra värld. Han beklagade Saddam Hussein och Georg Busch brist på humor eftersom den förmår lösa konflikter och länka samman motsatser utan att utsudda deras särart, något som också humorns syster poesin förmår att göra. Just i Irak, i det gamla Babylon, hade man en tradition av att lösa konflikter med hjälp av poesitävlingar. Kontrahenterna fick mötas och med poesins hjälp försöka överflygla sina motståndare och övertyga domarna om det rättmätiga i sin version av konflikten. Detta var emellertid långt före islam och dess fundamentalisters krav på en sanning, en Gud. Anspråket på att sitta inne med vad som är absolut rätt delar islamiska fundamentalister för övrigt med såväl påven som USA:s kristna höger. Det är signifikant att både Saddam Hussein och George Busch är övertygade om att de har Gud på sin sida, att de handlar i Guds namn. Hade Jesus accepterat att Bush refererade till honom i Irakkonflikten? Buckard fortsatte att utveckla temat. När han tystnade möttes han av varma applåder. Publiken delade Buckards oro för världsläget och var tacksam för att detta fått glida in i Tatianförandet.
Därefter spelade Stefan Forssén, lekfullt och improviserande. Locket på den svarta flygeln reflekterade dess innanmäte. Man kunde se hur klubborna fick strängarna att bli suddigare efter ett tillslag Stefan följde med i melodierna, böljade över tangenterna med hängande huvud som han vred i sidled fram och tillbaka, stannade upp och tryckte ena kinden nedåt mot tangenterna vid en betonad ton.
Rozita Auer gjorde exotisk entré iförd allt det klingande glitter som hör magdansen till. Hon rasslade runt till inspelad musik, från Irak utgick man från med tanke på dagens ämne, och avslutade med att bjuda upp en medelålders journalist ur publiken, som gjorde vad han kunde för att möta upp i dansen. Det saknade inte komiska poänger.
 
Det blev tid för kaffe och kakor i Gerlesborgsskolans kök. Några föredrog vin eller öl. Klockan ringde. Man samlades och Buckard fortsatte med att berätta att man velat göra något nytt. Till skillnad från tidigare årsmötens Taticabaréer hade man nu valt att anordna en diskussionskväll i Tatis anda. Därför hade man bjudit in Claes Hylinger som översatt Mulla Nasrudins historier. Något som känts helt rätt i och med den rådande konflikten mellan Islam och västvärlden.
Claes Hylinger tog till orda efter det att hans mikrofon efter visst bök fått den rätta vinkeln. Hans första kontakt med Mulla Nasrudin var som barn på skolgården. Flera historier om honom är nämligen identiska med de som berättas om Bellmanfiguren. Bellman och Nasrudin har många likheter. De är en slags antihjältar och båda har drag påminnande om ryssarnas "heliga dårar" vilka besitter djupa kunskaper trots att de uppträder "dåraktigt". Frågar man turkarna har Mulla Nasrudin funnits på riktigt. Han levde på 1300-talet i byn där hans gravplats finns. Men det finns afghanska skrifter redan från1200-talet som innehåller historier om honom.

Som företeelse tillhör han den mystiska sufiska traditionen som för övrigt räknar Jesus som en av sina mästare. Sufierna betonar en inre personlig Gudsupplevelse framför dogmer och boklig lärdom. Bland annat mediterar man över gåtor. Här passar Mulla Nasrudins historier in. Somliga är dråpligt roliga på ett drastiskt vis, andra mer underfundiga och har en djupare innebörd. Mulla betyder lärare och Nasrudin är trots sitt tokiga uppträdande i besittning av visdom. Ett exempel:

Mulla Nasrudin lät sammankalla alla till byns torg. När de kommit klev Nasrudin upp på en tunna och frågade: Vill ni ha omedelbar visdom och kunskap utan egen ansträngning och uthålligt tålamod?
Jaa, ropade alla.
Tack, svarade Nasrudin. Det var bara det jag ville veta.

Poängen är visserligen underfundig men den är omedelbar och lättfattlig. I en annan historia ligger den mer dold:

Nasrudin skulle hämta vatten tillsammans med sin lärjunge. Nasrudin började ösa i en kruka som aldrig tycktes bli full. Lärjungen påpekade att krukan saknade botten. Nasrudin svarade att vad brydde han sig om bottnen när det var krukans mynning han skulle fylla.

Här är det underförstått att det handlar om lärande och lärarens förhållande till kärlet/lärjungen.
Hylinger fortsatte att berätta historier, som han kommenterade. Ibland inflikade Olof Buckard en kommentar eller en Nashrudintext. Stefan Forssén gjorde små pauser i ordmassorna med sitt pianospel.
Det blev starka applåder när kvällens evenemang avslutades. Stefan Forssén, Claes Hylinger Rozita Auer och Olof Buckard fick blommor. Anette Junebro och Eva Dal kallades upp på scenen och möttes av blommor och ovationer för att de arrangerat kvällen så väl. Den som delade ut blomstren var Magnus Lemark från Gerlesborgsskolan. Han fick tyvärr inga blommor, trots att han på många sätt bidragit till kvällen, inte minst genom att vrida mikrofonerna rätt under kvällen.
 
Lördagen den 22:e mars
På morgonen fortsatte Tati- och samtalshelgen med en variant på Samtal under arbete, något som den före detta rektorn på Gerlesborgsskolan Per Lilienberg ledde på Gerlesborgsskolan under många år på 80- och 90:talet och som ledde till flera stora samhällsdebatterande utställningar om bl.a. vindkraft, genteknik och färg. Idén var då som nu att man förutsättningslöst - men ej utan förberedelser - möttes för att diskutera aktuella frågor inom olika områden.
 
Som grundtema för detta möte var humor i vid bemärkelse. Speciellt inbjudna var förutom Olof Buckard hjärnforskaren Rolf Ekman och cancerforskaren Gunnar Bjursell. Buckard inledde ett tal baserad på en artikel i Vår lösen publicerad i samband med förra Irakkriget 1991. I nyhetsbilderna på tv hade de stoppat in musik av Bach, som brukar kallas den femte evangelisten, till bilder från kriget och Bushs den äldres tevetal. Det kvardröjande rationalistiska synsättet duger ej för att hantera dylika erfarenheter, menade Buckard. Genom humorn har vi däremot en möjlighet att stå ut med sådana absurditeter. Mot det dogmatiska kan man också ställa det prövande förhållningssätt som är inneboende i essäns form. Ordet essä kommer också från franskans försök. Kirkegaard hyste ett veritabelt hat mot prästernas färdiga hållning. Mot det ställde han ett essäistiskt och poetisk-humoristiskt förhållningssätt.
Någon frågade vad som egentligen utmärkte humor. Buckard sa att ordet humor kom från latinet och betydde vätskebalans. Förr i tiden trodde man att olika sjukdomstillstånd berodde på obalans i kroppsvätskorna och humor har en terapeutisk värkan vilket bevisats i ett forskningsprojekt i Motala där man använt humoristiska filmer som terapi. Helan och Halvan har tagit död på en och annan tumör vilket troligen ingen Ingmar Bergmanfilm gjort. Någon inflikade att humor och humör var samma ord på spanska. En annan i publiken med göteborgsdialekt sa att humor och hu´ mår du verkade höra ihop.
Buckard menade att humorn möjliggör ett perspektiviskt seende, man kan ställa sig utanför och se på den situation man befinner sig i. Humor utan allvar blir orkeslös, enligt Herbert Tingsten. Man kan vända på det och säga att religiositet utan humor blir orkeslös. Sankte Per mötte en avliden ande som undrade hur man bäst borde avhandla andliga ting. Sankte Per svarade att först bör du äta och dricka gott, för allvarliga ting mår aldrig bra av att avhandlas allvarligt.

Hjärnforskaren Rolf Ekman bröt in i samtalet med en overheadapparat med en bild av ett foster, Einar Nermans vandrande solstickspojke och en rad barn lekfullt och spefullt hållande pappersark för sina förmodligen skrattande ansikten, åtminstone ögonen ovanför pappersarken verkade skratta. Ekman började en utläggning om vad vi är. Han menade om jag inte missförstod honom, att vi är vår hjärna och att den i sin tur består av en reflektion av omgivningen. Enligt den judiske filosofen Buber skapas jagmedvetandet som en reflektion i ögonen på ett Du. Eller som den finlandssvenske poeten och kulturministern Claes Anderson formulerat det:

Jag är din bild av mig.
Jag är min bild av mig i dig.
jag är din bild av mig i din spegel.
 
Buckard fortsatte med en stilla undran om varför vi skapar de miljöer vi gör, vilka underliggande behov gör att vi skapar dessa ibland livsfarliga miljöer? Girigheten är roten till allt ont enligt Paulus och Seneca. Reptilhjärnan har tagit över när man som pensionsvederlag begär flera hundra miljoner. Vad ska man göra med dessa pengar i dödens närhet? I dess närhet behöver man framför allt en smula humor. Och Bush förlägger all ondska utanför sig själv istället för att, som han kanske skulle ha kunnat med humorns fria perspektiv, se att motstridiga krafter kämpar inom varje människa. Detta att betrakta ondskan som ett fenomen i sig är typiskt för den dogmatiska och humorbefriade kristna högern. Poeten Robert Blys rollspel skulle kunna vara bra för att nyansera och inkorporera den egna skugga som den kristna högern slåss emot.
Någon inflikade William Blakes synpunkt att Swedenborg gjorde fel som bara samtalade med änglar. Blake menade att Swedenborg även skulle ha lyssnat på djävlarna.
Någon annan menade att mening och mål med livet inte är det viktigaste utan en humoristisk livshållning som skänker nyfikenhet. Vad är meningen med livet? Jo att glöda tills man brunnit ut. Då återstår bara en sak: Hur är det att dö? Ett praktiskt exempel på hur människans naturliga nyfikenhet kan bana väg och lösa de problem hon möter på sin väg.
En läkare berättade för mig att en patient som hade cancer i sitt slutliga stadium sagt: Om några dagar vet jag något som du inte vet, nämligen hur det är att vara död. Och jag kommer inte att berätta för dig vad jag snart vet om den saken. När patienten sade detta skrattade både han och läkaren.
Buckard återgick till orden, dess humoristiska förmåga och ordlös humor, snubblingar etc. Associationerna gick vidare till en debattserie i DN för några år sedan där man behandlade om man kan ha en tanke utan ord. Det kan man säkerligen ha men orden är ett kraftfullt redskap för att medvetandegöra ordlösa reflektioner. Han citerade Karl Kraus: "Jag behärskar inte språket men språket behärskar mig totalt".
En annan deltagare berättade om en text han läst om prespråkliga upplevelser hos nyfödda som man försökt komma i kontakt med via djupanalys. I texten beskrevs det som att först var upplevelsen hos barnet och när barnet började få ett ordförråd lade sig orden som en dimma runt känsloförnimmelsen. Han mindes sin nyfödda dotter och den oerhörda pondus hon utstrålade som nyfödd. Han associerade vidare till Talmud där barnet som nyfödd vet allt. Då möter hon glömskans ängel som ger henne ett slag över munnen. Resten av livet går åt till att försöka minnas det hon från början visste.
Gunnar Bäck, före detta sekreterare i Tatisällskapet, ville tala om dålig och destruktiv humor. När han åkte till Glasgow fick han höra om ett skämt. En medresenär berättade att man brukade fråga turister på väg till Glasgow om de någonsin varit på Glasgows sjukhus. Om de svarade nej slog man kraftigt till dem över käften så att de var tvungna att uppsöka detsamma.
Jag inflikade en reflektion från en resa till Papau Nya Guinea som jag gjorde 1994. Dels fanns det de patriarkaliska kulturerna i inlandet. När man reste där blev man alltid översvallande vänligt bemött, idel leenden. Däremot kunde det vara förenat med livsfara att skämta. Det kunde tas för en oförskämdhet vilket måste besvaras med våld om man är man. I de matrilineära samhällena längs Millne Bay reste man däremot säkert. Där råkade man å andra sidan ständigt ut för tråkiga skämt och ironiska snorkigheter från de infödda. Konflikter var man inte rädd för, förmodligen beroende på att våld inte förekom mellan vuxna människor. Däremot kunde det hända att stammedlemmar begick självmord efter att ha förlorat ansiktet och social status. Här kommer skämtet in i bilden. Det har en oerhörd förmåga att ställa individens anseende på ända i ett socialt sammanhang.
Tyvärr fick jag inte in mitt inlägg förrän efter en kafferast och folk förstod inte riktigt vad jag var ute efter. Här i protokollet kan jag emellertid foga in det där det skulle vara, men där återtog Buckard ordet och berättade om våndan när man ska uppträda och dra vitsar. Det är inte alltid att det fungerar. Den svenska versionen av skämttidningen MAD:s grundare Lasse O Månson sa en gång som ståuppkomiker att fyra av hans släktingar fått cancer och att han skrattade lika mycket varje gång. Det blev dödstyst i publiken. Kände man Lasse O Månsson så visste man hur hypokondrisk och rädd för att själv få cancer han var och hur skrattet över att ännu en släkting fått det hade en dubbel innebörd. Av detta förstod naturligtvis inte publiken någonting.
Läkaren Gunnar Bjursell utgick från humorns sociala funktion, hur den skapar en gemenskap. Inom läkarvetenskapen är det för tillfället populärt att utgå från savannmänniskan, som levde i grupper inte större än antalet deltagare på detta möte. Vi är genetiskt anpassade för att fungera i sådana små grupper. Vad en sådan grupp hade gemensamt var inte att de liknade varandra utan att de tvärtom hade olika egenskaper som var nyttiga för flocken. Om en var bra på något utvecklade en annan en annan egenskap. Utveckling bygger till viss del på att man inte gillar varandra, att man försöker ta en annans plats i flocken genom att göra något bättre. När vi för sex-sjutusen år sedan började bilda större samhällen och odla mark utvecklades intrikata religiösa system för att fylla den meningsfulla gemenskap vi upplevde i de sammansvetsade små savanngrupperna.
 
Mötet hade pågått ett bra tag nu och folk var stela i kroppen. Rozita Auer sa att ett alternativ till att resonera var att få ut känslor via rörelser. Det sysslade hon med. Hon tyckte vi skulle gå igenom magdansens grunder. Det gjorde vi. Eftersom magdans är en så utpräglat feminin konstform kände man sig som man avig. Men med en smula humor gick det.
 
Kaffepaus, varefter det blev fart på diskussionen. Humor stör, kastar om perspektiven. Det kan också göra att man från ett underläge hamnar i ett överläge. Olof Buckard berättade om en episod då en orientalisk underskön prinsessa var på besök i Lund. Det var någon slags soarébjudning där hon var den självklara mittpunkten. Sten Broman hade gått fram och bjudit upp henne. De dansade runt, men Broman var en yvig dansare och det bar sig inte bättre än att han välte både sig själv och henne så att de föll raklånga på golvet. Istället för att försöka sjunka genom golvet slog sig Broman på benen, brast ut i ett flatgarv och sa: Vilken lycka! Det här var för fantastiskt, det här kommer man att minnas i evigheter i Lund! Därigenom såg han snabbt till att vända sin pinsamma belägenhet till en fördel.
Stefan Forssén berättade om ett tillfälle då han låg i lumpen och det var någon slags mycket pampig vaktavlösning. Mannarna stod stramt uppställda och väntade på befälets inspektion. Majoren kom rak som en eldgaffel och med örnblicken fäst på mannarna varför han inte såg det leriga diket framför honom, som han slant ned i. Disciplinen kollapsade fullständigt. Alla tjöt av skratt medan majoren helt nedsölad av lera kravlade sig upp ur diket, reste sig, gick fram, stramade upp sig och sa med sin mest militära röst: "Soldater, var glada!"
Före Homo Sapiens måste det ha funnits Homo Ludens, den lekande människan, menade Buckard. De olika religiösa processioner som Buckard varit med om p.g.a. att han har tillåtelse att predika, denna högtidlighet skulle han inte klara av om han inte fick skämta om den så att den fick markkontakt.
Körledaren Gunnar Ericsson citerade Bernt Eklund, gammal religionslärare, som brukade säga: "Ni ska inte skoja med det religiösa pojkar hur roligt det än är".
 
Dags för lunch, en mycket vällagad. Gerlesborgsskolans kök var en viktig trivselskapande del av Tatidagarna. Under maten och kafferasterna fortsatte samtalen i de smågrupper som matsalsborden bildade.
När mötet återupptogs sa Eva Dal att nu fick man prata om vad som helst. Hon bad alla att kort presentera sig, vad de sysslade med och att var och en gav ett diskussionsförslag. Sedan skulle vi dela upp oss i ett antal grupper, varje grupp med ett eget diskussionstema. Såväl under morgonen som nu satt alla i en stor ring. Att vandra ringen runt i en presentationsstafett tog drygt en halvtimme trots att alla försökte vara kortfattade.

Här följer ett kort sammandrag av hur personerna i ringen presenterade sig. Nedan följer ett kort sammandrag:*

*(Med hänsyn till datalagen och att vi inte frågat de medverkande om lov att publicera deras namn, så utelämnas presentationerna)
 

Olof Buckard hade kommit in något sent från lunchen varför han blivit överhoppad. Han fick alltså sist säga något som han ville prata om:
Humor så klart, det var ju helgens tema. Men han ville sätta det i ett humanistiskt perspektiv.
Att vara född till människa är identiskt med att vara född till medmänniska. Han höll med påven när han talade om marknadsekonomin såsom syndens struktur. Man har räknat ut att om de 235 rikaste i världen betalade 4% av sina tillgångar så skulle det räcka till att försörja alla svältande med mat (under ett år?). Paulus hade ett bra koncept i sitt brev till korinterna när han bad dem om pengar till Jerusalem. Det var inte fråga om att de skulle behöva avstå all sin rikedom, utan en liten del av sitt överflöd till Jerusalem som var i nöd. Vid ett annat tillfälle kunde det vara så att korinterna kunde behöva hjälp. Då skulle de kunna lita på att Jerusalem skulle hjälpa dem. Det var inte fråga om att de rika skulle bli av med allt vad de ägde utan en utjämning så att de fattiga inte led. Varför detta fastklamrande vid ägodelar vi inte behöver? Marc Wallenberg, förmodligen den mest begåvade av Wallenbergarna, sa i en intervju bara någon vecka innan han begick självmord, att han hade Nordens mest påkostade lyxjakt. Och vad skulle han med den till? Han hade inte tid att vistas i den mer än högst en dag om året. Jag måste helt enkelt vara dum i huvudet, var hans kommentar.
Buckard ville också återigen citera Buber, att jaget blir till i ett speglande du, och Levinas, ansiktets filosof. Han menade att det var omöjligt att mörda en person om man under en längre tid tagit in hela hans ansikte.
Någon kommenterade att Donald Rumsfield, ansvarig för invasionen i Irak, i slutet av sjuttiotalet var god vän med Saddam Hussein. USA stöttade Irakregimen på den tiden och det finns foton på när Rumsfield och Hussein skakar hand. Det var några år sedan. Man kan också fråga sig hur pass noggrant de studerade varandras ansikten.
 
De olika diskussionsgrupper som utkristalliserade sig var följande:
1. Mötet mellan olika världar/kulturer/samhällen
2. Utanförskap. "Kairos: tiden måste ha sin gång", konsten som ett medvetet utanförskap
3. Minne. Hur lagras minnen?
4. Humor, som frälsning, försoning, dess förmåga att överbrygga motsättningar.
 
Själv deltog jag i humorgruppen.
Vi diskuterade bland annat den amerikanske satirikern Michael Moore. På många sätt påminde han om ryssarnas heliga dåre och sanningssägare: jorod. Chostakovitj ansåg sig själv vara en sådan. När han skrev sin symfoni om/ mot nazismen så visste alla att den handlade om hur det var att leva under stalinismen. Humor använder sig av ett indirekt språk, kullerbyttor. Därför kan diktaturer paradoxalt nog vara utmärkta jordmåner för satiriker. Wolf Bierman var farlig i öst, när han bosatte sig i väst fick han säga vad som helst samtidigt som han plötsligt blev ofarlig. Frågan om humoristen, satirikern kan påverka samhället i stort. På sikt kanske han har viss inverkan, menade Olof Buckard, men han var pessimist när det gällde att påverka pågående skeenden. Någon invände att Chaplins Diktatorn var farlig, totalförbjuden i Tredje Riket. Jo, men man kan jämföra Herbert Tingstens position med Karl Gerhards. Tingsten fick ha en revolver och två schäferhundar med sig när han gick till Göteborgs Sjö- och Handelstidning för att skriva sina artiklar mot tyskarna. Karl Gerhard behövde inget skydd alls, vilket ju i och för sig var positivt för honom. Dock visade det också vem nazistsympatisörerna ansåg farlig. Buckard fortsatte med att det fanns en skillnad mellan humorn och satiren som konstform. Satiren är vass, farlig medan humorn är försonlig och förutsätter en slags förlåtande gemenskap med den man skojar med. Dock förutsätter även satiren en humanistisk grundsyn. Det blir helt enkelt inte roligt om man sparkar på den som redan ligger. Det var för några år sedan en satirturné i Centraleuropa där man testade gränserna för vad som kunde få folk att skratta. Där experimenterade man och gick över gränserna för att se vad som hände. Och mycket riktigt fungerade inte skämten när man bröt mot den grundregeln hur påhittiga sketcherna än var.
 
Efter samtalen gick man snabbt igenom vad de olika grupperna kommit fram till. Tyvärr var tiden knapp, det var strax middag och efter den var det många som måste avvika. Gunnar Bjursell hann dock grundligt presentera Vetenskapsfestivalen i Göteborg som han arbetat med under många år. Den hade startat som ett projekt i Västra Frölundas Kulturhus. Målsättningen hade varit pedagogisk och riktad mot folk som normalt inte kommer i kontakt med universitetsvärldens forskarsamhälle, t.ex. invandrare, pensionärer med arbetarbakgrund, ungdomar osv. Märkligt nog hade det fungerat över förväntan. De pedagogiska problemställningarna hade krävt kreativa lösningar som hade stimulerat forskarna. Bjursell hade också kommit i kontakt med f.d. rektorn på Gerlesborgsskolan Per Lilienberg som var intresserad av utbyte mellan konst och vetenskap. Det hade inte bara varit funktionellt för att lösa problemen vetenskapsmännen stod inför när de skulle visualisera svårförståeliga problem och behövde hjälp av konstnärernas bildkunskaper. Vetenskapsmännen hade också upplevt att mötet med konstnärerna stimulerade det egna forskandet eftersom de hos dem stötte på oväntade perspektiv. Genom Gerlesborgsskolan och dess attraktiva miljö hade man också fått tillgång till forskare som annars inte hade ställt upp. Carl Tham, dåvarande utbildningsminister hade ansett projektet viktigt och skjutit till pengar, likaså industrin, framför allt SKF och Volvo. Vetenskapsfestivalen hade därigenom permanentats.
 
Det var dags för en middag som drog ut på tiden, folk fortsatte samtalen över maten och tog avsked av dem som skulle åka hem. Efteråt samlades de som skulle tillbringa även natten till söndagen på Gerlesborgsskolan.
 

Nu var ordet fritt sa Eva Dal. Hon ville ha in förslag på samtalsämnen samt anmälningar till henne om det var någon som ville framföra något artistiskt, en sång, performance eller dylikt.

*(Med hänsyn till datalagen och att vi inte frågat de medverkande om lov att publicera deras namn, så utelämnas lördagkvällens program)
Nu var kvällens program slut, deltagarna skingrades och samtalen fortsatte vidare här och där i skolans byggnad.
 
Söndagen den 23:e mars

I egenskap av ordförande öppnad Buckard Tatisällskapets något okonventionella årsmöte med att säga att vad Tati tyckte var roligt var det ovissa. Eventuellt syftade han här på någon teknikalitet i stadgarna. Det beslöts att alla som var med i styrelsen måste betala medlemsavgift. An Wennberg tyckte att man skulle försöka komma med i Guiness rekordbok genom att ha världens största styrelse. Alla fick vara med i styrelsen. Även de som inte ville. Medlemsavgiften beslöts höjas till hundra kronor. Någon viftade med sin plånbok och undrade om han kunde betala innan omröstningen. Det fick han inte. Man beslöt att ta nya tag med planerna på en Tatikväll på en finlandsfärja där man åkte över till Helsingfors och träffade bröderna Kaurismäki. Sittande styrelse omvaldes.

Uttryckslabbets dokumentation av "Samtal i Uttryckslabbet" 2003, av Bengt J-Wennberg

 

 

Uttryckslabbet • Nedre Hogslättsvägen 3 • 457 48 Hamburgsund
Tel: Eva 0706-333 519 • Anette 0708-499 449